Möte #1

Minnesanteckningar från vårt första möte om vargar i Tidaholm

Datum och plats

Mötet hölls den 27 januari 2025 på Klämmesbo bygdegård. Totalt deltog 18 vuxna.

1. Inledning

Mötet inleddes av Studieförbundet Vuxenskolan, som informerade om studiecirkeln, dess upplägg och andra pågående cirklar.

2. Incheckning – Deltagarnas intressen och perspektiv

Deltagarna fick dela varför de valt att delta i studiecirkeln. Bland deltagarna fanns jägare, tamdjursägare och hundägare. Synpunkterna varierade, men följande teman framkom:

• Syn på vargpopulationen
• Få vill att vargen ska utrotas helt, men många anser att den inte ska finnas nära människor och boskap.
• Vargen upplevs av flera som ett hot mot tamdjurshållning, matförsörjning och jaktkultur.
• Andra anser att vargar bör få finnas och inte utgör någon fara för människor.
• Några är mer neutrala i sin inställning och önskar mer kunskap om vargar.
• Politiskt engagemang och kunskapssökande
• Vissa vill påverka politiker, då de upplever att deras situation inte förstås.
• Andra vill fördjupa sin kunskap om vargars beteende och förvaltning.
• Några vill veta mer om hur man kan känna sig trygg i skogen.
• Trygghet och rädsla
• Oro finns kring barns säkerhet och risken för angrepp.
• Vissa vill förstå hur vargar beter sig för att minska sin egen rädsla.
• Flera är intresserade av att förstå olika perspektiv och delta i en respektfull dialog.

3. Om våra möten

Studiecirkeln syftar till att skapa en öppen och respektfull dialog i en fråga som ofta är polariserad.

Syftet med dialogen är att:

• Få förståelse för andras erfarenheter och tankar.
• Fördjupa vår egen förståelse av rovdjursfrågan.
• Lära mer om vargar och deras påverkan.
• Hitta gemensamma synsätt.
• Eventuellt besluta om gemensamma åtgärder.
• Förmedla synpunkter till beslutsfattare.

Principer:

• Alla har rätt till sin åsikt. Det finns inte ett “rätt” eller “fel”, bara olika perspektiv.
• Att föra en dialog i denna fråga stärker demokratin i ett alltmer polariserat samhällsklimat.
• På lång sikt kan samtalen bidra till att påverka även de som fattar beslut om rovdjursförvaltning.

Dokumentation:

• Anteckningar från mötena publiceras på gruppens webbsida (länk: https://www.cnrd.se/rovdjursdialog/tidaholm/).
• Endast personer med länken har tillgång till sidan.
• Deltagarna hade inga invändningar mot att anteckningarna delas, så länge ingen kan identifieras personligen.

4. Praktiska frågor

• Gruppen är öppen för ett eventuellt besök av en forskare från SLU:s avdelning för miljökommunikation.
• Sveriges Radio kan delta vid något tillfälle, under följande villkor:
• Ingen fotografering eller inspelning utan tillstånd.
• Ingen deltagare ska kunna identifieras i rapporteringen.
• Individuella intervjuer sker endast på frivillig basis.
• Om en föreläsning hålls på engelska kan det bli svårt för vissa deltagare att ta till sig innehållet.

5. Samtal om oro och trygghet

Deltagarna diskuterade olika typer av oro relaterade till vargar:

• Ökad oro vid en växande vargpopulation – vissa ser en risk för eskalerande konflikter mellan människa och varg.
• Barns säkerhet – flera uttryckte oro över att vargar kan utgöra en risk för barn.
• Osäkerhet kring information – många efterfrågade mer pålitlig information om vargars beteende och eventuella risker.
• Erfarenheter från andra länder – exempel togs upp från Holland, där ett barn attackerades av en varg.
• Jägarnas perspektiv – många jägare undviker områden där vargar finns, då de ser en risk för sina hundar.
• Förvaltning och myndigheters hantering – frustration över långa handläggningstider och byråkratiska processer.

Det framkom även en diskussion om rädsla och erfarenhet. Några menade att de känner sig trygga med vildsvin eftersom de har erfarenhet av dem och undrade om samma sak kan gälla för vargar med ökad kunskap.

6. Diskussion om SLU:s föreslagna riktlinjer

Vargar nära bostadsområden

• Tidigare och tydligare information behövs till allmänheten.
• Länsstyrelsen bör kontakta boende vid vargbesök för att ge information.
• Kritik mot ordet “överväga” i riktlinjerna – anses för vagt och ger utrymme för passivitet.

Skriftliga synpunkter:

• Några anser att vargar bör avlivas om de upprepade gånger närmar sig bostadsområden.
• Andra betonar vikten av att först informera om hur vargar kan skrämmas bort.
• Flera anser att myndigheter bör agera snabbare när vargar närmar sig människor.

Vargar nära människor

• Ingen i gruppen anser att riktlinjerna är tillräckligt tydliga.
• Flera ifrågasatte hur man avgör om det är samma varg som återkommer.
• Viktigt att människor vet hur de ska agera vid vargmöten.
• Skrämselåtgärder bör sättas in tidigare.
• Vissa anser att en varg som inte visar rädsla för människor bör avlivas direkt.

7. Utcheckning – Reflektioner från deltagarna

Avslutningsvis delade deltagarna sina reflektioner:

• Positiv upplevelse av samtalstonen.
• Imponerade av att diskussionen kunde föras på ett respektfullt sätt.
• Intresse av att fortsätta dialogen och få mer kunskap.
• Frågor kvarstår, särskilt kring juridiska aspekter och skyddsåtgärder.

Oro är en stor fråga. Vi påverkas alla av en kollektiv oro – krig på nära håll, ekonomisk osäkerhet med hot om tullar, klimatförändringar och en hel del annat. Och sedan finns det den personliga oron, det som rör oss direkt: Hur blir det imorgon? Nästa vecka? Nästa år?

I vårt samtal handlade det om oron för vargar i vår närhet.

Vissa oroar sig för sig själva: Hur blir det när jag promenerar i skogen?
Andra oroar sig för sina barn: Kan de leka fritt om det finns vargar i närheten?
Några oroar sig för sina djur: Kan min hund eller mina får bli angripna?

Oro påverkar hur vi ser på vår omgivning och hur vi känner inför framtiden på landsbygden. För vissa handlar det om jaktens framtid. Samtidigt var det några som sa att de inte alls är oroliga över att det finns vargar.

Men vad är det egentligen som gör oss oroliga?

För lantbrukare handlar det om deras verksamhet och möjligheten att ha boskap.
För jägare handlar det om att kunna utöva en viktig fritidssyssla.
För hundägare handlar det om en familjemedlem – tanken på att hunden skulle tas av en varg väcker starka känslor.

Och hur resonerar de som inte är oroliga?

Olika upplevelser, olika oro

Ett intressant moment i samtalet var när någon sa: Jag är inte orolig för vargen, men för vildsvin.
Då svarade en annan: För mig är det tvärtom – jag oroar mig för vargar men inte för vildsvin.

På frågan varför hon inte var rädd för vildsvin svarade hon:
“Jag upplever att de håller sig undan. När man kommer nära springer de iväg.”

Hon hade mött vildsvin och sett att de undviker människor. Erfarenheten gav henne trygghet. Hon visste att de inte är farliga om de inte provoceras eller känner sig trängda.

Är det så att kunskap och erfarenhet av vargar avgör om vi blir oroliga eller inte?

En annan bild: Fårbönder i Italien

Jag minns ett samtal med några fårbönder i Italien. De hade fårbesättningar på 350–500 djur, mitt i vargrevir. I Toscana finns över 500 vargar och 2,4 miljoner människor på en yta lika stor som Dalarna.

Men de var inte oroliga för vargar. De jagade bort dem när de kom nära, och deras värnhundar skyddade fåren. Folk promenerade och cyklade utan större oro. De hade alltid levt med vargar och visste hur de beter sig. (Säkert oroade de sig för andra saker.)

Hur fungerar oro?

Vi vet från både neurologer och biologer att vi – liksom många andra däggdjur – reagerar på upplevd fara med tre grundläggande reaktioner: kämpa, fly eller frysa.

Om vi ser något vi uppfattar som farligt kan vi bli aggressiva, vilja fly, eller i extrema fall bli paralyserade – varken kunna tänka eller agera.

I mitt arbete med människor i konflikt har jag sett hur rädsla ofta visar sig genom aggression eller flykt. Jag har också sett hur trygghet kan förändra allt. När människor lär känna varandra, ser varandra som människor istället för motståndare, släpper oron och ersätts av en större öppenhet.

Kunskap och möten spelar en stor roll i att skapa trygghet. Kanske gäller detsamma när det handlar om vår syn på vargar?

Jag kommer att använda Litauen som exempel på vad som kan hända om vargens bevarandestatus sänks i EU när vi ses nästa gång.

Det korta svaret är att vargar i Litauen omfattas av Bilaga V (Annex V) i Art- och habitatdirektivet. Det innebär att de har en lägre bevarandestatus än vargar i Sverige och flera andra europeiska länder, där vargarna är listade under Bilaga IV.

Det stämmer att det är lättare för Litauen att agera snabbt efter ett vargangrepp jämfört med Sverige. Samtidigt är det viktigt att känna till att Litauen har en vargpopulation på cirka 500–728 individer med god genetisk status. Landet strävar efter att hålla vargstammen på en stabil nivå för att säkerställa att den förblir livskraftig.

I Sverige finns däremot cirka 375 vargar, och stammen är inavlad. EU klassar den som sårbar, vilket innebär att andra regler gäller för att döda en varg här. Eftersom vargen i Sverige (åtminstone i nuläget) har ett starkare skydd än vargen i Litauen, är förvaltningen mer restriktiv.

Här är information som jag hittade: 

Vargattacker och vargpopulationens historia i Sverige

Historisk kontext – Varghistorik i Sverige

Under början av 1800-talet var vargar utbredda i Sverige och trivdes i landets vidsträckta skogar och lantliga områden. Exakta siffror är svåra att fastställa eftersom det saknades systematisk viltövervakning, men uppskattningar baserade på historiska rapporter tyder på att det kan ha funnits flera tusen vargar i Sverige under den perioden – betydligt fler än idag.

Konflikter mellan människa och varg

• Vargar utgjorde ett stort problem för boskapshållningen, vilket ledde till omfattande konflikter med landsbygdens befolkning.
• De ansågs vara ett allvarligt hot mot försörjningen, vilket i sin tur ledde till aggressiva försök att minska deras antal.

Statligt understödd utrotning av vargar

• Från mitten av 1800-talet påbörjades en systematisk utrotning av vargen genom statligt sponsrade kampanjer.
• Skottpengar för dödade vargar var vanligt och uppmuntrade till omfattande jakt.
• Dessa åtgärder, i kombination med habitatförlust, ledde till att vargstammen i Sverige minskade drastiskt och vargen var i princip utrotad i landet i början av 1900-talet.

Varjeffekt och återetablering

• I slutet av 1800-talet hade vargpopulationen sjunkit kraftigt.
• På 1960-talet var vargen i praktiken helt försvunnen från Sverige.
• På 1980-talet började vargar återkolonisera Sverige från Finland och Ryssland, vilket ledde till att en liten population återetablerades.

Gysinge-incidenten (1821) – Den senaste dödliga vargattacken i det vilda

Det sista bekräftade fallet av en dödlig vargattack i det vilda i Sverige inträffade år 1821 i Gysinge, Uppland.

• En rabiessmittad varg attackerade och dödade flera personer, inklusive barn, i Gysingeområdet.
• Vargen hade drivits bort från sitt naturliga habitat och hade troligen smittats av rabies, vilket förändrade dess beteende drastiskt.
• Händelsen har sedan dess blivit en historisk referenspunkt för varg-människa-konflikter i Sverige.

Vargattacker före Gysinge-incidenten

Även före Gysinge-incidenten finns historiska rapporter om att vargar vid enstaka tillfällen attackerade människor i Sverige. Dessa attacker var dock sällsynta och berodde oftast på särskilda omständigheter, exempelvis rabies eller mänsklig inblandning.

Dokumenterade fall före 1821

• Rabid Vargattacker: Många av de rapporterade vargattackerna i Sverige före 1800-talet var kopplade till rabiessmittade vargar. Rabies förändrar vargars beteende, gör dem aggressiva och orädda, vilket ledde till attacker mot människor, boskap och andra djur.
• Rabies var vanligare före vaccinering, vilket bidrog till bilden av vargen som en farlig predator.

Specifika fall på 1600- och 1700-talet

• På 1700-talet finns spridda rapporter om vargattacker, ofta i glesbefolkade områden där vargar var mer vanliga.
• Historiska dokument från svenska kyrkoböcker nämner ibland dödliga vargangrepp, särskilt mot barn som vallade boskap eller gick ensamma i skogsområden.

Kulturella berättelser och muntliga traditioner

• Svensk folklore och muntliga traditioner innehåller många berättelser om vargattacker.
• Även om vissa kan vara överdrivna eller mytologiserade, speglar de ändå en reell rädsla och de enstaka incidenter som förekom.
• Barn var ofta offer i dessa berättelser, sannolikt eftersom de var mindre och mer sårbara vid möten med vargar.

Den moderna kontexten

• Inga bekräftade vargattacker i det vilda sedan 1821: Sedan Gysinge-incidenten har det inte funnits några verifierade fall där vilda vargar har attackerat och skadat människor i Sverige.
• Attacker i fångenskap: Det har däremot förekommit incidenter där vargar i djurparker eller vilthägn har skadat djurskötare eller besökare. Dessa fall skiljer sig dock från hur vilda vargar beter sig.

Slutsats

Även om exakta siffror saknas är det rimligt att anta att det fanns flera tusen vargar i Sverige år 1821, vilket gjorde att möten mellan varg och människa var betydligt vanligare än idag. Den historiska förekomsten av rabies, människa-varg-konflikter och den stora vargstammen kan ha bidragit till den ökända Gysinge-incidenten samt andra historiska berättelser om vargattacker.

Om attacken i Nederländerna som nämndes: 

I juli 2024 rapporterades det att en 5-årig flicka blev biten av en varg på Den Treek-godset nära Leusden, Nederländerna. Incidenten inträffade under en fritidsutflykt efter skolan. Enligt hennes föräldrar närmade sig vargen bakifrån och nafsade flickan i sidan, vilket orsakade en mindre skada. Vargen släppte henne omedelbart, och hon ådrog sig endast en lindrig skada.
(Källa: DutchNews.nl)

Dock ifrågasattes senare denna version av händelsen genom expertanalyser. Bilder på flickans skador fick ekologer att ifrågasätta om såren verkligen orsakats av en vargbett. Enligt deras bedömning var skademönstret inte förenligt med en vargbett, och de föreslog att flickan istället kan ha skadats av en fallolycka i snår eller buskar under mötet. Trots dessa tveksamheter bekräftades dock närvaron av varg-DNA på flickans kläder.
(Källa: DutchNews.nl)

Denna händelse, tillsammans med andra vargmöten i regionen, ledde till att lokala myndigheter uppmanade allmänheten att vara försiktiga vid besök i skogsområden, särskilt med små barn. Vargens återkomst till Nederländerna efter en lång tids frånvaro har lett till ökad interaktion mellan människor och vargar, vilket har väckt oro kring allmän säkerhet och viltförvaltning

Ett samtal med Nelly Grönberg

Nelly är rovdjurshandläggare på Länsstyrelsen i Västra Götaland.

Hon berättar att de sällan har möjlighet att åka ut och träffa folk, eftersom de inte har tillräckligt med personal. Däremot får de många samtal från människor som är oroliga efter att ha sett en varg i närheten. Då ger de information direkt och frågar alltid om personen vill att de ska komma ut på plats. I de flesta fall blir svaret: “Nej, det räcker med vårt samtal.”

Om någon ringer om en varg som har kommit nära bostäder eller som de har stött på ute, skapar de en händelserapport som skickas direkt till Viltskadecenter, som forskar på just närgångna vargar.

Hon betonar vikten av att prata med människor som känner oro för rovdjur. På stora möten är samtalet inte alltid trevligt eller artigt, men för Länsstyrelsen är det ändå viktigt att vara ute och möta människor som är upprörda eller oroliga för vargar i sitt närområde.

Jag frågade om jag kunde dela en berättelse med er som knyter an till det vi pratade om. Se fiken nedan om en kvinna som övervann sin rädsla för att promenera i skogen med sin hund – mitt i ett vargrevir.

I samma samtal med Nelly berättade hon om en modig kvinna som bor mitt i ett vargrevir och som var orolig för att gå ut och promenera i skogen med sin hund.

Kvinnan hade bott i på landet (i ett område med vargar) i flera år. Skogen var hennes fristad, där hon och hennes hund tillbringade timmar av sin tid – löpande, promenerande, spårande. Men något hade förändrats. För två år sedan såg hon sin första varg i byn, och sedan dess hade de blivit fler. Hon såg dem från bilen, stötte på dem under sina promenader och hittade färska spår, ibland bara sekunder efter att de hade passerat.

Det var inte längre som förut. Skogen, som en gång hade varit hennes tryggaste plats, fyllde henne nu med en gnagande oro.

Hon visste att vargar normalt var skygga för människor, men de här verkade annorlunda. De gick längs vägar, passerade hus, och en hade setts bära en katt i munnen inte långt från en hästgård. De visade ingen rädsla. Det var just det som skrämde henne mest.

Och så fanns det den ständiga frågan som gnagde i bakhuvudet: Var det verkligen säkert för hennes dotter att gå hem ensam från skolan? Flickan var bara åtta år gammal, vägde 17 kilo, knappt större än de djur vargarna vanligtvis jagade. Även om människor inte ingick i vargens naturliga diet visste hon att jaktinstinkt kunde triggas av vad som helst i rörelse.

Hon kunde inte längre bara ignorera sin oro. Hon skrev ett mejl till Länsstyrelsen.

Ett samtal med Länsstyrelsen

Nelly Grönberg, rovdjurshandläggare på Länsstyrelsen i Västra Götaland, var van vid den här typen av frågor. Hon hade arbetat länge med rovdjursförvaltning och kände väl till människors oro – även om hon ibland hade svårt att uttrycka den empati som situationen krävde.

“Jag har arbetat länge med frågor kopplade till rovdjur och är en vän av fakta och statistik,” skrev hon i sitt svar. “Privat har jag själv haft små barn och tamdjur i vargrevir. Men jag har genom åren förstått att detta inte gör mig till den bästa samtalspartnern när det gäller oro. Jag blir alltför intresserad av lösningar och erfarenheter från andra delar av landet och kan därmed låta empatilös. Det säger jag redan nu, så du inte blir arg över mina svar.”

Hon kunde inte ge några garantier, skrev hon, men påpekade att barn gått till och från skolbussar i Sveriges vargbälte i fyrtio år utan att något hänt. Vargar var generellt sett skygga för ljud och ljus, så reflexer eller blinkande lampor kunde kanske ha en avskräckande effekt.

Men kvinnan kände att svaret inte riktigt berörde kärnan av hennes oro. Hon svarade snabbt, frustrerad över att det saknades en tydlig plan för vad man skulle göra när vargar började avvika från sin naturliga skygghet.

“Jag har full respekt för din erfarenhet, både genom arbete och privat,” skrev hon, “men när jag läser ditt svar får jag känslan av att du utgår från att vargarna beter sig som vargar ska – skygga för människor. De individer som springer inne i ett samhälle är förmodligen redan bortom den nivån där en reflex är skrämmande. Vargen som passerade Lerdala igår gick längs en väg med både bilar, gatubelysning och människor i rörelse. Jag har svårt att tro att en blinkande reflex skulle avskräcka den.”

Hon försökte hålla huvudet kallt, men känslan av att ingen lyssnade gnagde i henne. Hon hade redan förändrat sitt liv helt. De skogar där hon brukade träna sin hund i personsök och spår kändes inte längre tillgängliga. Hon tvingades sätta sig i bilen varje gång hon ville träna, en paradox som gjorde henne frustrerad – det var ju därför hon valt att bo här.

Hon visste inte längre vad hon skulle tro. Kunde hon verkligen låta barnen gå hem själva från skolan? Varför utlystes skyddsjakt bara på en individ i taget, när det var tydligt att flera vargar rörde sig nära människor? Och varför involverades inte de boende i området mer? De såg och hörde saker varje dag, men ingenting togs på allvar – inte förrän någonting hände. Men vad var det som skulle behöva ske innan en förändring kom till stånd?

Att möta sin rädsla

Veckorna gick. Trots sin rädsla fortsatte kvinnan att gå ut i skogen. Hon kunde inte låta vargen styra över hennes liv. Sakta men säkert började hon vänja sig vid tanken på att dela sitt revir med den. Hon och hunden sprang sina mil igen. De promenerade, de spårade. Vargen var där, men den var inte längre ett hot på samma sätt.

Efter ett tag skrev hon ett nytt mejl till Nelly.

“Med detta sagt – du har förmodligen helt rätt. Vargen är inte farlig för mig. Den tid jag har spenderat där ute har gett mig insikt och ro att åter leva precis som innan. Tack!”

Hon reflekterade över hur hon reagerat i början. Ibland när något nytt händer, insåg hon, kan hon agera överilat. Men som tur var brukade hon komma till sans igen och tänka rationellt.

Hon passade också på att tacka för det senaste informationsmötet i byn.

“Fantastiskt att du orkar utstå frågor – eller snarare anklagelser – från människor som tycks tro att jorden snurrar runt dem själva,” skrev hon. “Så professionellt och bra bemött. Var stolt över att vara en av få som kan hålla huvudet kallt och bemöta andra med respekt, trots att du inte alltid får samma respekt tillbaka.”

Slutsats

Kvinnan hade börjat i rädsla, gått igenom frustration och kommit ut på andra sidan med en ny förståelse. Hennes oro hade inte varit obefogad – men den hade heller inte behövt styra hennes liv.

Och vargen? Den var där, precis som alltid.

Ni kan ringa till Nelly Grönberg. Hennes nummer är: 070 602 49 87