Förhållningssätt

ATT FRÄMJA ÖMSESIDG FÖRSTÅELSE

Förståelse handlar om att främja förståelse inom och mellan människor genom att röra sig från låsta polariserade lägen till flöde i samtalet. Flöde innebär inte att samtalet ”flyter på”, utan handlar om förmågan att röra sig mellan olika perspektiv och därigenom se problemet utifrån fler synvinklar än sin egen.

VAD INNEBÄR FÖRSTÅELSE? När vi arbetar med dialog strävar vi efter att skapa förståelse både inom och mellan de personer som är involverade i den spänningsfyllda problematiken eller konflikten. Förståelse i det här sammanhanget inbegriper såväl en intellektuell som en emotionell komponent, där aspekter såsom fakta, rationella argument, misstro och ilska ingår. Den emotionella komponenten av förståelse är tätt sammankopplad med förtroende, respekt, lärande och relation.

När människors perspektiv vidgas och deltagare börjar betrakta ett problem utifrån någon annans perspektiv tenderar de avgörande skiftena i samtalet att ske. Därmed inte
sagt att förståelse måste innebära en acceptans av någon annans perspektiv. Vår erfarenhet visar snarare att förståelsen av oss själva är minst lika viktig för lyckade dialoger och konflikthanteringsprocesser. Att få förståelse för andra och sig själv inbegriper att det sker ett lärande i samtalet och dessutom läggs en viktig grund för bättre relationer mellan de inblandade personerna. Som facilitatorer och medlare strävar vi efter att bygga och upprätthålla relationer mellan deltagarna som åtminstone möjliggör konstruktiva samtal.

Medlet för att skapa förutsättningar för förståelse är flöde i samtalet. Flöde är således även viktigt för att optimera möjligheterna för lärande, relationer, förtroende och respekt. Detta innebär att vi i vårt förhållningssätt som facilitatorer och medlare strävar efter samtal som rör sig bort från fixerade positioner i riktning mot flöde. En dialogprocess som inbegriper spänning eller konflikt genomgår ofta olika faser innan flöde i samtalet är möjligt. Detta beskrivs närmare nedan.

FAS ETT – VI OCH DE. Den första fasen kallas vi och de. Här präglas människors tänkande
av att jag/vi har rätt och alla andra har fel. Mot bakgrund av detta försöker jag/vi övertyga
de andra involverade personerna om varför jag/vi har rätt och varför de har fel. Trots att man försöker förklara upprepade gånger hur man tänker är det vanligt att man upplever att ”de andra” inte verkar förstå – även om man själv anser att man förklarar pedagogiskt och tydligt. Ofta upplevs ”de andra” som besvärliga, dåliga, korkade eller onda.

I samband med en omfattande spänningsfylld problematik eller konflikt i exempelvis en kommun sker dessa förklaringar ofta i form av informationsinsatser och konsultationer av olika slag, snarare än i form av dialoger utifrån vår definition. Samtalen i denna vi-och-de-fas brukar likna debatter, vilket skiljer sig från dialoger. I debatter tenderar positioner att fixeras ytterligare genom att vi försöker övertyga den andra parten och/eller lyssnare om att vi har rätt och de har fel. Att hålla fast vid sin position är inte konstruktivt för vare sig förståelse eller för att minska spänningar, fatta hållbara beslut eller lösa konflikter. Sammantaget innebär detta att denna fas brukar skapa ytterligare frustration och att klyftan mellan vi och de tenderar att förstärkas, snarare än luckras upp.

FAS TVÅ – OLIKA PERSPEKTIV. Den andra fasen kallas olika perspektiv. Här utvecklas förmågan att se att jag har ett perspektiv som existerar samtidigt som de andras perspektiv och att våra perspektiv styrs av våra respektive roller, situationer och historier. Detta kan förefalla vara banalt och självklart, men när vi människor är involverade i spänningsfyllda problem eller konflikter tenderar vi – åtminstone initialt – att agera utifrån vi-och-de-fasen och enbart se att jag/vi har rätt och att alla andra har fel. I fas två skapas istället en insikt om att det existerar olika perspektiv på den aktuella frågan eller konflikten, men vårt eget perspektiv betraktas fortfarande som överlägset alla andras perspektiv.

FAS TRE – FLÖDE. Den tredje fasen kallas flöde. I denna fas utvecklas en öppenhet inför de olika aktuella perspektiven som innebär att vi – åtminstone för en kort stund – släpper den

egna positionen för att överväga någon annans perspektiv, som kanske kontrasterar mot vårt. Denna öppenhet innebär inte nödvändigtvis att vi godtar den andras perspektiv, utan snarare
att vi får en djupare förståelse för att det finns andra legitima sätt att betrakta ett specifikt problem på. Därmed vidgas våra horisonter och vi kan ställa oss i någon annans situation och
se problemet utifrån fler synvinklar än vår egen. Då skapas flöde i samtalet och vi rör oss bort från dödlägen. Att skapa flöde är en förutsättning för att börja utveckla en förståelse för oss själva och för andra och det är dessutom en grundpelare för att skapa en meningsfull dialog. När fas tre äger rum uppstår en slags respekt mellan parterna och vi kan acceptera varandra som människor. Går vi ett steg djupare i fas tre kan vi uppnå en ”riktig” dialog (se s. 57) eller en framgångsrik konflikthanteringsprocess.

ATT SKAPA KLARHET. En komponent av att få förståelse är att skapa klarhet, vilket utvecklas i både fas två och tre. Att få klarhet betyder i sammanhanget att vi får bättre insikt om såväl vårt eget som de andras perspektiv. Därmed får vi dels en bättre översikt och ökad förståelse för situationen, dels en ökad handlingskraft. Mot bakgrund av detta är ökad klarhet en viktig komponent för att nå överenskommelser och fatta beslut. Även om vi kanske fortfarande är oense innebär ökad klarhet om situationen att det skapas möjligheter att fatta bättre beslut, såväl mindre beslut under processens gång, som större beslut och överenskommelser om hur vi ska gå vidare efter dialogen. Kanske har vi lyckats komma överens om en konkret lösning eller så kanske vi har kommit överens om att vi kan leva sida vid sida trots våra olikheter.

EN RIKTIG DIALOG. En ”riktig” dialog begränsar sig inte till utbyten av tankar och idéer.
Istället innebär det att jag ser den andra personens mänsklighet och bemöter hen som någon med kunskaper, känslor, ambitioner, förhoppningar, rädslor med mera. Det handlar om ett igenkännande, där jag ser att min motståndare eller fiende är en människa precis som jag själv är. Om detta sker tenderar det att bli ett avgörande moment i en dialog. Sådana dialoger innebär ofta att vi får en större insikt och förståelse för både den andra personen och oss själva.

ÖVNINGAR OM ATT SKAPA FLÖDE

ÖVNING 1. Denna övning genomförs tillsammans med en kollega.
Steg 1. Tänk på någon som har åsikter som skiljer sig totalt från dina egna. Ställ två stolar mitt emot varandra och sätt er ned.
Steg 2. Utgå från ditt perspektiv på frågan och säg allt som du behöver säga från den sidan. Ta ditt perspektiv fullt ut, utan försök att kompromissa. Låt därefter den andra personen ta det andra perspektivet fullt ut.
Steg 3. Byt plats och återge vad du hörde från det andra perspektivet. Låt därefter den andra personen återge vad hen hörde från ditt perspektiv.
Steg 4. Vilka insikter fick du från övningen gällande din egen position och den andres position?

ÖVNING 2. Denna övning är en variant på ovanstående övning, men du genomför den själv.
Gör steg 1, 2 och 4 av övningen, men med skillnaden att du själv representerar båda perspektiven.

REFLEKTION OM FÖRSTÅELSE SOM FÖRHÅLLNINGSSÄTT

1. Vad är det som händer i ett samtal när vi fastnar i våra respektive positioner? Har du i ditt arbete exempel på sådana samtal internt inom organisationen och utåt gentemot medborgare?
2. Hur kan principen om att skapa flöde appliceras i samtals- och dialogprocesser på olika sätt?
3. Hur kan du synliggöra nejet på ett bättre sätt i ditt arbete?

 Text skriven av Emilia Rózsa, Bernard le Roux och Martin Sande